Aktuellt

2015

september

En större kampanj pågår för att höstlovet hädanefter ska kallas Läslovet. Det är ju en bra idé! I i ett sådant sammanhang får olika läsfrämjande insatser draghjälp av varandra.

Det första seminarium jag lyssnade till på Bokmässan handlade just om Läslovet. På scenen satt Johan Unenge, Katti Hoflin, Åsa Sandell och efter en stund (pga av tågeländet) även Gustav Fridolin och Alice Bah Kunke.

I mitt jobb som skolbibliotekarie har jag ett ben i undervisningen, det obligatoriska, det målinriktade och läroplansstyrda. Men mitt andra ben dras åt folkbiblioteksvärlden där man mer tänker stimulans, bejakande av barns och ungdomars egna initiativ och det lustfyllda. Det är förstås egentligen ingen motsättning mellan dessa två delar. För till exempel läsning gäller att det är ju inte roligt om man inte har läsförståelsen (som betonas i skolvärlden) och läsförståelsen gynnas av att man har egen lust till läsning (som betonas i folkbibliotekens värld). Men vilken del av dessa man för tillfället har för ögonen påverkar ändå vad man gör.

Och för Läslovet är det lusten som gäller, det var panelen rörande överens om. Det är ju faktiskt elevernas lov. Och läslust hänger ihop med lust till berättande i olika former och lust till språk. Så låt aktiviteterna under läslovet vara fulla av språk och berättande i olika former, tyckte Johan Unenge. Katti Hoflin påpekade att lust kan se olika ut, författare och andra konstnärer kan bekräfta att det krävs hårt arbete för att nå dit man vill.

Läslust är ett sätt att bryta klass! Vilken kraft ligger inte i det uttalandet från Gustav Fridolin!

Panelen diskuterade en del om att det behövs många olika metoder och förhållningssätt, barn och ungdomar är ju inte likadana allihop. I samtalet nämndes vuxna förebilder – men också att läsningen kan få vara anti vuxna. Det förbjudna verkar lockande på en del. Barn och ungdomar kan få vara med och marknadsföra biblioteket och läsningen på olika sätt.

Alice Bah Kunke efterlyste ett delande av Best Practise för att nå de svåra 10-15-åringarna.

Det var också glädjande att panelen pratade mycket om skolbibliotek. Gustav Fridolin sa att han var orolig över att skolorna inte satsar på bibliotekariekompetensen. Bibliotekarien kan driva det lustfyllda. Både Katti Hoflin och Alice Bah Kunke talade om vikten av att ha ett öppet demokratiskt förhållningssätt till litteratur. Man ska inte censurera böcker i skolbiblioteket.

Fast det egentligen inte var temat för detta seminarium så berördes även skolbibliotekariens roll för att utveckla förmågan att navigera i informationshavet. Detta poängterades av flera av deltagarna, bland annat de båda politikerna. Detta känns särskilt glädjande eftersom jag hört att bibliotekariekompetensens betydelse för MIK (Medie- och InformationsKompetens) tydligen inte lyfts fram på ett bra sätt i en del andra sammanhang på Bokmässan.

Jag tror att den här kampanjen för Läslovet är ett bra initiativ som jag bör försöka utnyttja i mitt skolbibliotek. Det är viktigt för oss att vara en del av det övriga samhället, och pågår det en kampanj som syns och uppmärksammas i media så är det roligt att få känna att vi är delaktiga.

Så – nu gäller det att hitta på några bra läsroligheter om man kan klara av att genomföra. Tankearbete pågår!

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Elever_läser

Nu startar Läslyftet på ett antal skolor runt om i Sverige, i syfte att öka elevers läsförståelse och skrivförmåga enligt Skolverkets webbplats.

Min skola deltog i Skolverkets utprövningsomgång av Läslyftet under läsåret 2014/2015, och det var självklart att även skolbibliotekarien skulle delta. Något jag förstått inte är fallet på alla skolor i Sverige.

Under denna provomgång användes modulen ”Samtal om text”.
Texterna lästes och diskuterades i mindre grupper med en handledare. Lärarna prövade metoderna och gången efter diskuterade gruppen hur det hade fungerat i klassrummet.
Samtliga deltagare associerade och drog slutsatser av det lästa och de beprövade metoderna utifrån sina erfarenheter.

Som skolbibliotekarie var det oerhört lärorikt att få gräva ner sig i komplexa texter om olika lässtrategier och metoder. Till min förvåning fann jag väldigt mycket stoff i textmaterialet som har en klar koppling till förmågan att kritiskt syna och värdera källor. Tänker framförallt på avsnittet om kritisk läsning av olika texttyper och kritiskt tänkande.

Jag kan se ett flertal lärsituationer där ett samarbete mellan skolbibliotekarie och lärare kan stödja elevernas utveckling i läsförståelse och kritiskt granskning. För att uppnå ett sådant samarbete behöver både bibliotekarien och läraren dela med sig och utveckla sina kunskaper inom dessa områden.

Läslyftet är ett utomordentligt tillfälle för att lägga grunden till bra samarbetsformer eller utveckla befintliga. Det ger framförallt tid och rum för diskussioner och erfarenhetsutbyten, som under gynnsamma förhållanden kan leda till ett bättre arbetssätt. Kollegialt lärande när det är som bäst.

Låt Läslyftet bli ett brett kollegialt lärande, där skolbibliotekarien inte bara kan utan ska bidra med sin kompetens.

Lotta Metcalfe

Bibliotekarie på Mariaskolan i Stockholms stad

vinn en biobiljett! Eller en bok, eller kanske en chokladbit…

Testar ett nytt lässtimulerande koncept med start igår. Genreläsning kallar jag det, och det handlar om läsning utanför skoltid – inte den som sker tillsammans med lärarna på lektionstid.

Genreläsning

Högstadiets elever, och alla vuxna på skolan, utmanas i att läsa minst en bok i en bestämd genre under en månad, fylla i ett litet läsprotokoll och sedan får de vara med i utlottning av vinster.

Syftet är förstås att locka ungdomarna och de vuxna att läsa, dels genom att de kan vinna något men också genom att de ser att andra läser. Och för de som redan läser mycket blir utmaningen att testa nya genrer – deckare gäller i september, men i oktober och november blir det något annat.

Jag vill ha med de vuxna för att de är förebilder och för att det är en stor vinst om de har läst böcker ur vårt skolbibliotek. Och för att de förhoppningsvis blir en smula lyckliga av att läsa bra böcker och vara delaktiga i en läsande gemenskap tillsammans med våra elever.

Läsprotokollet är förstås till för att jag måste kunna få en viss uppfattning om att boken verkligen är läst, men det är också ett litet försök att stimulera till eftertanke. I septembers läsprotokoll ber jag läsarna att innan läsningen gissa vilket brott det kommer att handla om, att mitt i boken gissa vem som är gärningsmannen och berätta varför och efter läsningens slut frågar jag efter kopplingar till andra böcker eller filmer. Och så får de sätta betyg på boken.

Så – håll tummarna för mig och mina elever som så otroligt mycket behöver läsa mycket på fritiden också!

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

augusti

I mitt förra inlägg berättade jag om Adrienne Gears bok Att läsa faktatexter. Delvis berör den samma saker som boken Se texten!: multimodala texter i ämnesdidaktiskt arbete av Kristina Danielsson och Staffan Selander. I Se texten görs en noggrannare genomgång av multimodala aspekter av faktatexter och den är ett intressant komplement till Att läsa faktatexter. Här nedan är en recension som tidigare publicerats i tidningen Lisetten (organ för Riksförbundet lärare i Svenska som andraspråk).

Se texten! - multimodala texter i ämnesdidaktiskt arbete

I ”Se texten! Multimodala texter i ämnesdidaktiskt arbete” presenterar författarna en modell för textanalys som är applicerbar på läromedel, webbplatser och andra multimodala texter. De föreslår också didaktiska metoder för att stödja elevernas lärande via sådana texter samt ger förslag på hur man kan arbeta med och bedöma elevtexter med multimodala inslag.

Kristina Danielsson, professor i läs- och skrivutveckling vid Stockholms universitet och professor i svenska vid Linnéuniversitetet, och Staffan Selander, professor i didaktik och verksam vid Institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet, använder termen multimodal för att diskutera det faktum att till exempel ett läromedel inte bara kommunicerar via sin verbaltext. En tryckt bok använder även den grafiska layouten och ofta bilder av olika slag för att avsiktligt eller oavsiktligt förmedla kunskaper och värderingar; en webbplats har ännu fler möjliga uttryckssätt. Det är inte självklart att de olika multimodala uttryckssätten underlättar förståelsen. Ibland kan de vara oskickligt utförda vilket ställer till problem framför allt för den som inte är så kunnig i ämnet eller inte kan språket så bra. Men även välarbetade multimodala texter kan kräva explicit undervisning för att eleverna ska förstå på vilket sätt de bäst kan handskas med de olika uttrycksformerna.

I andra halvan av boken ger Danielsson och Selander ett antal exempel där de närläser ett olika multimodala texter. De analyserar böcker och digitala material och diskuterar didaktiska överväganden.

Författarna nämner att deras modell för textarbete kompletterar annan undervisning, till exempel genrepedagogik och olika modeller för att arbeta med läsförståelse, som mest fokuserar det skrivna ordet. Jag tror att den tillför viktiga kunskaper för alla som undervisar med hjälp av facktexter, men den ger också kunskap som är användbar när man ska välja läromedel eller köpa in facklitteratur.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

är en bok av Adrienne Gear, nyligen utkommen på svenska.

att läsa faktatexter

Gear är verksam som lärare och läsmentor i Canada och förordet i den svenska utgåvan är skrivet av Barbro Westlund. Gear utgår i sin bok från den forskning som pekar ut skickliga läsares användning av olika strategier, känd bland annat från reciprok läsundervisning. I denna bok väljer Gear att formulera och belysa fem strategier som hon anser är särskilt användbara när man ska undervisa yngre elever i läsning av faktatexter. De är ganska lika de som används i reciprok läsundervisning och En läsande klass, och de grundas alltså i samma forskning.

Gear föreslår dessa fem strategier:

  • Att zooma in
  • Att ställa frågor och att göra inferenser
  • Att avgöra vad som är viktigt
  • Att göra kopplingar
  • Att transformera (eller syntetisera)

I Att läsa faktatexter får läsaren många konkreta förslag på hur undervisningen kan läggas upp så att eleverna utvecklar dessa strategier, och liksom i reciprok läsundervisning betonas vikten av att eleverna reflekterar på en metanivå över sin läsning och görs medvetna om de olika strategierna och hur de hjälper eleverna att skapa mening ur faktatexter.

Det aktuella begreppet MIK (medie- och informationskunnighet) innefattar bland annat de kunskaper som krävs för att finna, analysera och kritiskt värdera information men i de sammanhangen tycker jag att läsförståelsen ofta kommer i skymundan. Från biblioteks- och informationsvetenskapen känner vi till olika förmågor eleverna måste behärska (till exempel förfina sökningar på internet, handskas med uppslagsverk, använda index i facklitteratur och förstå skillnader mellan fulltextsökningar och ämnesordssökningar i databaser). Men att förstå texter är förstås grundläggande!

Jag tycker att den här boken gav mig insikter och kunskaper som kommer att vara värdefulla när jag ska samarbeta med lärare om olika former av informationssökningsuppgifter för eleverna. Vi behöver arbeta med läsförståelsen integrerat med olika förmågor inom MIK, och kunskaper från biblioteks- och informationsvetenskapen behöver vävas ihop med de som presenteras inom det läspedagogiska området.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

maj

För andra året i rad har vi på Hjulsta grundskola genomfört ett arbete runt Astrid Lindgren Memorial Award tillsammans på hela skolan. Vi har använt fina böcker av ALMA-pristagare för att läsa och diskutera litteratur och eleverna har inspirerats av bilder och berättelser att skapa egna verk. I år har några klasser också läst om Sydafrika och PRAESA – den läsfrämjande organisationen som är årets pristagare. Mycket av arbetet är dokumenterat på Världens ALMA.

I förra veckan hade vi vår avslutningsfest med utställningar och prisutdelningar i vår egen tävling Hjulstas ALMA.

Nästa vecka kommer en del av elevernas arbeten ställas ut i Kungsträdgården under KUL1415-dagarna. Jag kommer vara där onsdag och torsdag – kom gärna och hälsa på!

Kungsan

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

om astronauterna sov på nätterna när de åkte till månen eller inte…

Det var en knepig fråga som ett par av eleverna ställde när vi övade lässtrategin ”Att ställa frågor till texten”. Vi har verkligen fått köra kopplingar mellan det vi läst i olika texter och tänka själva. Om ni är nyfikna kan jag tala om att vi fått uppgifter om att de ”vilade”, vi har tittat på en sovsäck som gick att spänna fast i rymdfarkosten och vi har läst om hur Apollo 11 styrdes av en dator ibland och att jordens dragningskraft drog den tillbaka till jorden. Så – det verkar troligt att de sov, och kanske kunde till och med sova samtidigt för att rymdfarkosten skötte sig själv.

Idag var sista gången jag ägnade mig åt rymden tillsammans med tvåorna. Eleverna satt i par och tittade tillsammans i Universumboken av Marie Rådbo. De kunde utan problem leta upp ”månfärd” i registret och ta sig till rätt sida och sedan tittade vi tillsammans på bilderna. Anledningen till att jag ville pröva att tala om bilder var att jag nyligen läst Se texten! Multimodala texter i ämnesdidaktiskt arbete av Kristina Danielsson & Staffan Selander och förstått att det inte alls är självklart att bilder stöder läsandet. Man måste jobba även med bildförståelsen tillsammans.

Jag började med att tänka högt om en bild: jag sa att jag trodde att det var ett fotografi, var jag gissade att den var fotograferad och varför, vad jag såg på bilden och varför jag trodde att författaren valt att använda den bilden i sin bok. Sedan lät jag eleverna i par diskutera ett par minuter om en annan ganska enkel bild, och ta upp just det där med fotografi/tecknad, vad föreställer den och varför tror man att den är med i boken. Eleverna samtalade och vi lyfte det sedan i hela gruppen.

Efter det tog vi en betydligt mer komplicerad bild, den var en illustration till hur olika ”steg” (här fick vi vara ”detektiver” också – steg, är det någon som går…?) ramlade bort från raketen på vägen till månen. Det var flera olika delar i bilden, text här och där och dessutom en bild insprängd i bilden. Eleverna pratade även här först tillsammans två och två innan vi lyfte frågorna i hela klassen. Jag tror de flesta förstod vilken bildens funktion var och vad den visade.

Det här att först tydligt förebilda (modella, modellera), sedan låta eleverna jobba i par och till sist diskutera tillsammans är verkligen bra! Jag har nu använt den arbetsgången i så många sammanhang med olika grupper det senaste året och nästan varje gång sett hur eleverna varit mycket aktiva. De använder sitt språk och de brottas med innehållet tillsammans, mycket bra. I någon klass där eleverna inte har varit vana vid detta arbetssätt har några elever blivit helt lamslagna när de tvingats samtala flicka-pojke. Men, det ser jag som att de behöver öva – inte som att det är fel på metoden.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

är det bra? Och kanske till och med viktigt? Även om man bara forsar igenom böcker och inte tänker så djupt på det man läst?

De senaste åren har vi talat mycket om läsförståelsen, och det är förstås helt riktigt. Vi ska läsa tillsammans och samtala om böcker och läsning för att eleverna ska bli goda läsare.

Men jag uppfattar det som om det nästan ansetts fult att locka till bokslukande och läsning, om man inte bearbetar texterna tillsammans.

Den senaste veckan har jag varit med i två mycket intressanta diskussioner i sociala medier. En på Twitter och en i Forum för specialpedagoger på Facebook. I båda diskussionerna var jag den som frågade och lyssnade och lärde mig.

Jag har nyligen förstått att våra elever inte bara har problem med läsförståelse, utan att många långt upp i åldrarna även har svårt att avkoda långa ord. Jag har inga riktiga siffror på detta, men kloka människor har påtalat det. Och då börjar jag förstås undra om det där med att läsa mycket kanske är viktigare än jag trott?

Här kommer en liten sammanfattning av vad jag tycker att jag lärt mig, men det är inte säkert att det är rätt – kommentera gärna och hjälp mig att förstå bättre:

Det är viktigt att läsa mycket – också! De första skolåren hävdar flera lärare att det inte räcker med tiden i skolan, man måste ge eleverna läsläxor och försöka få föräldrarna att hjälpa till. Läraren ska följa upp läsläxorna i skolan. Man kan växla mellan att fokusera läsförståelse och läsflyt när man jobbar med nybörjare.

Efter att eleverna knäckt koden gör den fortsatta läsningen bland annat att de får ordbilder i huvudet, vilket snabbar på läsningen. Läsflyt och läsförståelse hänger också ihop. Med ett snabbare flyt är det lättare att förstå, och förstår man är det lättare att läsa snabbt.

Läsflytet behöver utvecklas och underhållas hela tiden. När elever blivit lite äldre och vill läsa längre texter kan de elever som fortfarande har svårt att avkoda tillräckligt bra ha glädje av inlästa böcker. För att träna avkodningen bör de då även följa med i den tryckta texten. Specialpedagogerna har även tillgång till olika träningsmetoder som vissa elever kan behöva för att få fart på sin läsning.

Jag försökte i mitt frågande fokusera det som gäller elever utan dyslexi, även om jag förstår att det är svårt att dra skarpa gränser. Jag tror (och nu är det verkligen TROR) att jag kan sammanfatta specialpedagogernas diskussion med att alla elever kan bli duktigare av träning, men att för vissa är den mödan så stor i förhållande till de framsteg man gör att man kanske inte ska lägga så mycket tid på det. Och alla som har svårt med avkodningen i högre åldrar behöver kompensatoriska hjälpmedel för studierna, det går inte att lära sig ämneskunskaper och lästräna samtidigt.

En möjlig fråga som jag inte ställt är hur stor betydelse det har för avkodningen att man inte varit så länge i Sverige. Det borde ju kunna göra skillnad om man läst med andra bokstäver sina första skolår? På twitter fick jag i alla fall specifika råd på hur man kan jobba med läsflytet för nyanlända.

MEN ALLA BEHÖVER LÄSA MYCKET!

Så, vad vi fokuserar och lägger tid på i skolbiblioteken är ju olika beroende på behoven på skolan och hur mycket tid vi har. Men kanske är det så, att i takt med att lärarna tar ett fast grepp om undervisningen i läsförståelse och samtalen om den gemensamt lästa litteraturen, så måste vi bibliotekarier jobba mer med läslust och kravlöst slukande för att få eleverna att läsa tillräckligt mycket på sin fritid?

Tack alla kloka specialpedagoger i forumet på Facebook, och Marie Trapp @MarieTrapp1 och Sara Persson @frksarapersson på Twitter.

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

april

Idag fortsatte tvåorna, läraren Eva och jag att lära oss mer om rymden. Klassen gör mycket mer än det vi hinner på de lektioner jag är med; jag har tagit mig an det där med att ställa frågor och söka information.

När eleverna jobbade med lässtrategin att ställa frågor till en kort faktatext så fick vi flera spännande frågor som vi inte hittade svar på i den texten. Idag var det dags att fortsätta jobba med dem.

Eva och en halvklass kom till biblioteket, jag hade gjort plats framför facklitteraturens avdelning Ua och där satte sig eleverna på golvet. Jag påminde dem om att de skrivit frågor förra veckan och så pratade vi lite om fack-/skönlitteratur och kollade på signumlapparna på bokryggarna. Jag visade att alla böcker om rymden står på avdelning Ua och så nämnde jag några andra avdelningar.

Avd Ua

Efter det delade jag ut ett papper där jag skrivit upp de frågor som vi velat ha svar på. Det var ett par frågor om månen och flera om de första astronauterna som reste till månen. Jag läste alla frågorna högt.

Jag hade förberett med fyra böcker i hyllan som jag tänkte skulle vara bra att använda. Jag tog fram en i taget, bläddrade och visade att det ibland är rätt mycket att läsa och titta på. Jag demonstrerade register och innehållsförteckning och med hjälp av dem valde jag någon sida ur varje bok att läsa högt. I en bok fanns varken register eller innehållsförteckning och då blev det knepigt. Jag läste en kort passage och så fick eleverna fundera och diskutera om vi fått svar på någon av våra frågor. Och sedan lite till.

Vi hade cirka drygt 30 minuter till vårt förfogande och hann inte söka reda på svar på alla frågor. Jag gick lugnt och metodiskt till väga och Eva såg till att alla elever hängde med. Eleverna var observanta, reflekterande och riktigt kluriga.

Som bibliotekarie har jag ju inte så mycket tid i klassen. Men eftersom jag har läraren med på lektionen så vet hon precis vad vi gjort och kan återknyta till detta på andra lektioner. Eleverna behöver förstås själva öva på att använda register och innehållsförteckning. Att utforska facklitteraturen i biblioteket kommer vi fortsätta med senare.

Nu har jag några knepiga frågor kvar att förbereda informationssökning om till nästa vecka. Undrar hur vi ska få veta om astronauterna sov på nätterna och hur rymdraketen i så fall styrdes?

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

när man läser är viktigt för förståelsen och engagemanget i texten, betonas enligt Barbro Westlund av flera olika läsforskare (s 48 i Att bedöma elevers läsförståelse). Och det är förstås en grund för ett källkritiskt tänkande – att läsa engagerat och observera luckor i texten, jämföra informationen med sådant man känner till från andra sammanhang och fråga sig om det man läser verkar rimligt.

På lågstadiet använder vi affischer och en del annat material från En Läsande Klass. Där kallas strategin att ställa frågor för Reportern:

Reportern

När jag skulle introducera strategin för tvåorna valde jag att läsa de tre första sidorna ur Stjärnsvenskas Månboken, en mycket lättläst text, det är endast några få rader per sida. I klassrummet finns ingen möjlighet att projicera upp texter så jag hade helt enkelt förstorat en kopia ur boken och eleverna satte sig nära tavlan, på golvet. När jag läst texten tänkte jag högt och ställde frågor om texten. Jag formulerade både enkla frågor ”på raderna”, frågor som krävde att man kopplade ihop information från ett par olika meningar, ”mellan raderna”, och så ett par frågor ”bortom raderna” där svaren inte fanns i texten.

Eleverna var väldigt pigga och svarade glatt på frågorna. Vi pratade om var man kunde finna svaren, och när vi kom till frågorna som inte riktigt hade något svar så var det många elever som gärna kom med hypoteser. Det blev en kort och engagerad lektion.

Nästa gång jag var i klassrummet för att jobba med temat ”rymden” så hade jag kopierat upp ett par sidor till ur rymdboken så att eleverna skulle kunna ha en kopia per två elever. Läraren Eva organiserade snabbt så att eleverna satt i par och så repeterade vi lite om vad det där att ställa frågor till texten handlade om. Sedan läste jag den korta texten högt och så uppmanade jag eleverna att läsa den igen tillsammans två och två och anteckna frågor på pappren.

Några par hade lite svårt att komma igång, men Eva och jag gick runt och puffade på lite. De här eleverna har lätt för att samarbeta med varandra och efter en stund hade alla par skrivit flera frågor på sina papper.

Vi lyfte frågorna i helklass, en del frågor var på och mellan raderna och eleverna svarade på varandras frågor. En del frågor var tydligt bortom raderna

Frågor om rymden

och eleverna ville gärna svara på de frågorna också. De använde sina erfarenheter och gjorde flera ganska kvalificerade gissningar. Jag passade på att öva uttrycken ”- Jag tror att…”, ”- Kanske är det…” så att eleverna skiljer på att veta och tro.

En fråga som många elever ställde var ”Vilket år landade astronauterna på månen” och den var klurig på flera sätt. I texten stod ”mer än trettio år”, men vi observerade inte ”mer än” förrän efter ett tag. En elev sa påpassligt att vi inte visste hur gammal boken var, så det fick vi kolla. Den hade copyright 2002. En lång stund höll vi på och försökte räkna ut 2002-30, men det blev ju inte riktigt rätt eftersom det var ”mer än trettio år” sedan. Den och några frågor till kunde vi alltså inte få några säkra svar på.

Efter lektionen samlade jag in elevernas papper med frågor så att jag kan förbereda nästa lektion där vi ska försöka hitta en del svar. Jag tänker att vi ska använda böckerna i biblioteket, och då gäller det nog att jag har förberett mig noga.

Cilla Dalén Hjulsta grundskola

Om bloggen

Porträtt på Cecilia Dalén som står mot en plank.

Bibliotekarien Cilla Dalén bloggar från sitt skolbibliotek på Enbacksskolan i Tensta. På skolan går drygt 400 elever från förskoleklass till årskurs nio.

På bloggen finns både beskrivningar av vardagen som bibliotekarie och funderingar över hur alla vi alla vi i skolan kan arbeta med läsning och med informationssökning och källkritik. Fram till augusti 2019 jobbade Cilla på Hjulsta grundskola.

Tidigare har även Monika Staub Halling och Lotta Metcalfe bloggat här.

Kontakt: Cecilia Dalén