Många elever tar sina skoljobb på största allvar. De sliter hårt och arbetar på ett sätt som ger dem mycket kunskaper om ämnesinnehåll, arbetsmetoder och uttryckssätt. Men en del försöker hitta genvägar. De här sätten att få ihop en text att lämna in till läraren förekommer nog lite för ofta:

Ta en text från wikipedia, kopiera in den i ett worddokument och eventuellt ta bort hyperlänkarna.

Samma sak, men välja bort några delar av texten och dessutom gå igenom den och ersätta vissa ord med synonymer som word föreslår.

Välja en mer lättläst text, kanske från material läraren delat ut, gå igenom den efter de ställen där rätt uppgifter finns, försöka formulera om meningarna med egna ord.

Lägga ner en hel del tid åt att leta efter texter på nätet och klippa ihop dem till något som är mer eget. Fylla på med egna ord.

Ha en kompis som sitter bredvid och dikterar vad man ska skriva.

Läsa igenom relevant material, skriva en text, låta storasyster gå igenom den och hyfsa till den.

Skriva delar av ett arbete själv och sedan låta kompisen, som behärskar språk och ämne, skriva resten.

Skönt att man inte är lärare och behöver sätta betyg…

Det finns en hel del forskning, till exempel inom biblioteks- och informationsvetenskap, om hur man kan lägga upp skolarbeten som inbegriper självständigt lärande utanför läroboken. Ofta betonas att dessa saker är viktiga för att arbetet verkligen ska ge eleverna kunskaper:

Stöd av lärare och bibliotekarier under arbetets gång .

Stimulerande forskningsfrågor – autentiska frågor från elever, kluriga uppgifter från lärare, riktiga uppdrag vars resultat har betydelse för något mer än bara bedömning etc.

Att eleverna samarbetar med varandra – även om slutresultatet ska bli ett enskilt arbete.

Tydligt klargörande av att bedömningen inte i första hand bygger på slutprodukten utan på hela arbetsprocessen.

Cilla Hjulstaskolan