Jag får ofta beröm och uppmärksamhet för mitt arbete från folk utanför vår skola. Det känns ibland bra och ibland lite obehagligt. Jag ska försöka förklara varför.

Jag är en engagerad och i vissa avseenden rätt skicklig skolbibliotekarie. Jag har engagerade och i många avseenden skickliga lärarkollegor på skolan.

Min roll som skolbibliotekarie gör att jag arbetar mer eller mindre med alla lärare på skolan. Vissa hjälper jag bara med små praktiska saker som att hantera läromedel eller leta reda på böcker, andra samarbetar jag med varje vecka runt elevernas läsning och läsförståelse. I de här samarbetena är vi båda viktiga; vi måste vara tydliga med varandra om vad vi vill, vi drar åt samma håll och vi lär av varandra. Jag bidrar med mina kunskaper och lärarna med sina. Jag är den som bloggar och beskriver vad vi gör utåt, inte för att det måste vara så men så är det. När jag beskriver mitt arbete på den här bloggen så blir det utifrån min utgångspunkt, vad jag gör. Det betyder inte att läraren är mindre viktig – tvärtom är den i stort sett alltid mer viktig. Men mitt bloggande handlar om mitt bibliotekariejobb.

Detta, i kombination med att mängden bibliotekarier med rimliga arbetsförhållanden på svenska grundskolor är rätt få, gör att jag i förhållande till lärarna får en helt oproportionerlig uppmärksamhet.

Jag har också, så som min tjänst ser ut, möjlighet att driva en del saker. Min skolledning lyssnar på mig, och eftersom jag inte är schemalagd för egen undervisning med elevgrupper kan jag vara flexibel med min tid. Detta är förutsättning för till exempel vårt stora ALMA-arbete som pågått i fyra vårterminer. Jag driver, samordnar och inspirerar men det är lärarna som gör det stora jobbet.

Jag tycker alltså att det delvis känns väldigt fel när jag får beröm för det jag gör, jag är kanske inte den som gjort det mesta eller bästa jobbet i just det som berömmet gäller.

Men samtidigt – det hade inte blivit gjort om inte jag, eller någon annan på min tjänst, hade varit där. Vi bibliotekarier är viktiga. Om man som skola behöver satsa på läsning, läsförståelse och litteratur så behövs någon som samordnar och driver detta. I annat fall kommer det bli mindre uppmärksamhet och fokus på läsningen. I vissa klassrum kommer lärarna ändå vara entusiastiska läsfrämjare, men i andra klassrum riskerar läsarbetet att lite oftare komma i skymundan – lärare har mycket som de ansvarar för. Och kraften av att skolan har gemensamma satsningar är stor.

Så – det jag vill ha sagt är att:

– Ja, jag gör ofta ett bra jobb. Precis som alla på min skola, vi jobbar stenhårt och entusiastiskt! Men jag är inte en unik person, utan en bibliotekarie som får hyfsat goda förutsättningar att sköta mitt arbete.

PS – detta hade lika gärna kunnat gälla informationssökning och källkritik, men just nu känns det inte som om det är min starka sida så därför exemplifierar jag med läsning.