När jag läste pedagogik för sådär femton år sedan läste jag bland annat om något som jag tror kallades lotsning.  Det innebar att läraren leder eleven igenom en uppgift på ett sådant sätt att eleven klarar av den, trots att eleven egentligen inte förstår eller skulle klara av det på egen hand.

Stöttning, från den engelska termen scaffolding, används flitigt idag. Skillnaden gentemot lotsning är att vid stöttning lägger läraren upp undervisningen på ett medvetet sätt så att stöttorna så småningom ska gå att ta bort. Eleven stöttas att tillägna sig metoder för lärande som den sedan kan använda på egen hand.

När vi läser högt tillsammans och samtalar om den lästa texten – vad är lotsning och vad är stöttning i detta?

På något sätt är väl all läsning som genomförs tillsammans en form av stöttning? Läsningen blir ju av, till skillnad från egen tyst läsning där en del elever kanske egentligen inte läser.

Vid den gemensamma högläsningen tillägnar sig eleven erfarenheter av olika former av texter, de utvidgar eller fördjupar sitt ordförråd och samtalen tillsammans om texten hjälper eleven att gå in i och ut ur texten på olika sätt. Allt detta kan nog betraktas som en form av stöttning.

Och den ger en positiv inställning till böcker! Eleverna på vår skola tycker nästan alltid om de böcker de läst tillsammans i klassen, jag tror att stödet som lärarna ger är så viktigt för att eleverna ska få positiva erfarenheter av läsningen. De positiva läsupplevelserna är förstås själva grunden för att vilja läsa på egen hand, så därför kan man nog kalla även dem för en form av stöttning.

Men

samtidigt vill jag ändå testa termen lotsning i det här sammanhanget. Är det inte risk för att den gemensamma högläsning med samtal tillsammans ger en lässituation som är svår för eleven att återskapa på egen hand? Finns det mer vi kan göra för att eleverna ska kunna läsa ensamma också? Hur tar vi gradvis bort stöttorna som den gemensamma läsningen innebär?

I många sammanhang lyfts ju tankar om att samtala om sitt lärande/läsande på en metanivå som viktigt. Den explicita undervisningen i lässtrategier genom reciprok läsundervisning – är det ett viktigt verktyg i detta sammanhang? Att tydliggöra önskvärd reflektionsmodell genom Chambers-scheman? Hur är det med Judith Langers föreställningsvärldar, kan vi använda de teorierna med detta syfte och i så fall hur?

Detta funderar jag över just nu, och vill gärna ha hjälp att tänka vidare!

Cilla Dalén, Hjulsta grundskola

Bild: Av Jadson José (Eget arbete) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons