på twitter för ett tag sedan att skolsköterskan borde fråga eleverna hur det går med läsningen. Ja, alla borde prata om läsning förstås.

Jag nämnde detta för vår skolsköterska Katarina, och efter att ha funderat lite så prövade hon att i hälsosamtalen med åttorna fråga ungefär ”Hur går det med läsningen?”. Till de elever som svarar att de tycker att det är svårt eller att de inte läser säger hon att de kan få hjälp av mig. Hon ber dem prata med mig, men säger också till mig så att jag kan ta kontakt med dem.

Hittills så har jag på detta sätt fått anledning till kanske sju enskilda samtal med elever. Det har varit mycket trevligt för mig, och alla elever har i alla fall lånat på sig minst en bok som borde kunna passa dem. De har mest verkat tycka det är trevligt med uppmärksamheten, ingen har varit negativ i mötena.

Jag uppfattar att eleverna på vår skola har stort förtroende för sina lärare, men… lärare sätter ju också betyg. Skolsköterskan har en annan sorts kontakt med eleverna, och ingången till läsningen kommer liksom från ett intresse för elevens hälsa och välmående. Det tillför något.

Det här är ännu ett sätt att puffa och stötta och påminna och uppmuntra och… ja, en grej till vi gör för att främja läsningen.

Cilla Dalén