Visar inlägg med tagg:

dyker jag nu upp i tidningar och på webben. En del har förstås med Svenska akademiens bibliotekariepris att göra. Publicitet skapar publicitet. Några har glädjande nog uppmärksammat mitt inlägg om Tensta och Täby. Men det är också Skolverket som valt att använda Enbacksskolans skolbiblioteksverksamhet som exempel på hur en sådan kan fungera.

Här är tre länkar till sådant jag gillar och som jag hoppas kan användas för att påverka rektorer och beslutsfattare högre upp. Jag försöker alltid betona att det som krävs för bra skolbiblioteksverksamhet är en bibliotekarie med mycket tid och ett gott medieanslag, samt att skolan behöver ha en välfungerande organisation där skolbibliotekets verksamhet regleras med en arbetsplan eller liknande.

TT gjorde en fin artikel som publicerats i många olika tidningar. Här är den i Göteborgsposten.

En längre text på Skolverket finns här. Och här finns en 20 minuters film där min rektor Raija Ikonen och jag samtalar.

Några elever gör en fin boktipsutställning om Nobelpriset. Läs mer om det här.

Cilla Dalén, Enbacksskolan

Vesna Prekopic argumenterar för en litteraturkanon genom att säga att eleverna i Tensta och Täby bör läsa samma böcker. Dikotomin Tensta-Täby har återkommit i annan press och i sociala medier de senaste dagarna, till exempel använder kulturministern Parisa Liljestrand den i en intervju i DN idag. Jag har ingen erfarenhet av Täby men jag vet vad vi gör på Tenstas fyra kommunala grundskolor.

Vi läser mycket och satsar på fina skolbibliotek med heltidsanställda bibliotekarier. Lärarna i svenska är skickliga och plockar in litteratur av många olika slag. På Enbacksskolan läser lärarna på lågstadiet Astrid Lindgren och Elsa Beskow. I nian står Nobelpristagare i fokus. Lärarna väljer också engagerande samtidslitteratur för den gemensamma läsningen. 

De andra skolorna i Tensta arbetar lika medvetet. Nobelpriset, Astrid Lindgren Memorial Award och Augustpriset ger oss litteratur som är aktuell och utmanande – vi räds inte texter som kräver ett gemensamt tolkningsarbete. Tvärtom gör det litteraturundervisningen intressant.

Hur står det då till i Täby? Ja, det får någon annan svara på. Min gissning är att det även där finns lärare som vill sina elever väl och som tar in både äldre och nyare litteratur i sin undervisning. Förhoppningsvis får även de elever i Täby som inte läst Astrid Lindgren hemma möta hennes vackra språk i skolan. 

Jag tror för övrigt inte på en statligt bestämd litteraturkanon. Jag tror på ett levande samtal mellan alla oss lärare och bibliotekarier som är intresserade av läsning. Men jag tycker att alla skolor bör arbeta med de två stora svenska pris som delas ut för litteratur och som kan gå till personer från hela världen. Genom att uppmärksamma Astrid Lindgren Memorial Award och Nobelpriset får alla elever möta krävande och engagerande litteratur från hela världen. Dessutom kan vi tillsammans vara stolta över att vårt svenska kulturarv inbegriper två personer som aldrig trångsynt värnat Sverige utan tvärtom arbetat för människor och framsteg på hela jordklotet.

Om någon i Täby eller någon annanstans behöver inspiration för att arbeta med Nobelpriset i litteratur kan ni läsa mer på webbplatsen Nobel i Rinkeby och Tensta.

Och beträffande Astrid Lindgren Memorial Award så tipsar jag förstås om min egen bok: Världens bästa böcker – läsglädje med ALMA.

Cilla Dalén, Enbacksskolan i Tensta i Stockholm i Sverige på jordklotet i världen

Svenska Akademiens bibliotekariepris 2022

går till mig – oj!

Priset har delats ut sedan 2005 och gick i början endast till bibliotekarier på folkbibliotek. Men sedan några år tillbaka kan även vi i skolbiblioteken tilldelas Svenska Akademiens bibliotekariepris och 2020 var Åsa Norlund på Tullängsgymnasiets bibliotek den första skolbibliotekarien som mottog det. 

Det är förstås helt orimligt att jag tilldelas ännu ett stort pris, jag fick ju nyligen Ingvar Lundbergpriset och ett par år tidigare Greta Renborgs pris. Men det är nog inte så de tänkt, prisen har ju ingenting med varandra att göra. 

Svenska akademiens bibliotekariepris delas ut för ”värdefulla insatser för att främja intresset för klassisk och samtida skönlitteratur” enligt formuleringarna på Svenska Akademiens webbplats. Motiveringen för just mitt pris lyder:

Svenska Akademiens bibliotekariepris för år 2022 tilldelas Cilla Dalén, Enbacksskolan i Tensta, för hennes engagerade arbete kring litteratur och läsning och hennes förmåga att inspirera och sprida kunskap till såväl elever som kollegor.

Så gissningsvis är detta att jag är synlig på olika sätt, inte minst med denna blogg, en orsak till att de gett mig priset. I texten de har skrivit om mig nämner de också arbetet på Hjulsta grundskola runt Astrid Lindgren Memorial Award.

Jag är förstås mycket tacksam för priset, men det tråkiga med sådana här priser är att det kan finnas skolledare som tror att det i första hand är en personfråga hur arbetet i skolbiblioteket bedrivs. Jag är övertygad om att på alla skolbibliotek där bibliotekarien har en rimlig bemanningsgrad så görs de där ”värdefulla insatserna…”. Jag har när jag blivit intervjuad apropå priset försökt lyfta fram att jag har en tjänst som gör det möjligt för mig att göra ett bra jobb. 

Det jag inte haft utrymme att tala så mycket om är att skolan i sig i högsta grad påverkar skolbiblioteksverksamheten. Tillsammans med min rektor Raija Ikonen föreläste jag för någon månad sedan på Skolportens skolbibliotekskonferens under rubriken “Leda, samverka och utveckla” och där berättade Raija bland annat om skolans samarbetskultur, hur alla nyanställda introduceras för gemensamma normer och värden och om hur vuxna bygger en tillitsfull relation med eleverna. 

Man brukar ju lite diffust prata om ”skolkultur” och hur saker ”sitter i väggarna”, och jag uppfattar det som att på Enbacksskolan har man under lång tid arbetat med att medvetet bygga och vidmakthålla den kultur som elever och personal tillsammans funnit framgångsrik. Detta påverkar mitt arbete på väldigt många olika sätt, väldigt enkelt kan man säga att det handlar om att när organisationen är tydlig är det lätt att samverka. Tyvärr saknar jag kompetens att beskriva detta ordentligt, skolledning är inte min grej. 

Cilla Dalén

Det här är femte och sista blogginlägget i min lilla serie om varför skolbibliotek behövs när man vill skapa en läskultur på skolan.

Utvecklingen av biblioteksverksamheten under de snart tre år jag arbetat på skolan är förstås inte en isolerad företeelse. Det är en del av skolans arbete för att stärka elevernas språk- och läsutveckling. Detta arbete med fokus på språk pågår hos all personal på skolan, med utbildningar och kollegialt lärande. Där finns min kompetens som en del, tillsammans med alla andras. På Enbacksskolan har alla höga förväntningar på sig och arbetar väldigt disciplinerat med det man åtagit sig (det låter kanske som floskler, men det är en realitet). 

Skolbiblioteket är en resurs för all personal. Modersmålslärare, klasslärare, svensklärare, specialpedagoger… de har fina böcker att använda och kan be mig om råd och service. På Enbacksskolan finns en välorganiserad samarbetskultur, i 1-6 samverkar tre klasslärare runt ca 40 elever. På min förra skola, där organisationen var mer svajig, fungerade jag ibland också som en samarbetspartner för den eller de lärare som ville testa nya metoder inom läsningen. Jag var någon att bolla med och kunde finnas som resurs när något nytt skulle prövas. Det behövs i mindre grad på min nuvarande arbetsplats.

Jag garanterar en lägstanivå i lässtimulans för alla klasser. Genom arbetsplanen och att jag bjuder in (och när det behövs även tjatar) nås alla elever av bokprat och organiserade lånetider. När allt sker på lärarnas initiativ är det min erfarenhet att det blir väldigt olika för olika klasser. Lärare har ett brett ansvar, de fokuserar sin egen undervisning. Det är helt rimligt, och att det då finns en bibliotekarie som också har lässtimulansen och läsandet på fritiden för ögonen – det är en garanti för någon sorts likvärdighet. 

På samma sätt finns jag som riktad resurs för att involvera läsning lite mer på fritidshemmen. Självklart skulle fritidshemspersonalen kunna göra detta på egen hand, men min medverkan sätter lite extra skjuts på utvecklingen.

Ett skolbibliotek som har för låg bemanning kan inte fungera på samma sätt. Med en heltids bibliotekarietjänst på ca 400 elever, och ett medieanslag på ca 80 000 kronor, kan jag bygga ett skolbibliotek med miljö och litteratur som stimulerar till läsning. Ju mer det används av elever och lärare desto mer jobb blir det. Böcker slits, det blir rörigt i hyllorna, läsande elever önskar inköp av specifika böcker, aktiva elever vill vara med och påverka… Det är en god uppåtgående lässpiral som dras igång och det är väldigt roligt att följa. Och jag måste ha tid för att hänga med! 

Med detta avslutar jag bloggserien om att en bra skolbiblioteksverksamhet är en viktig resurs för utvecklandet av en läskultur på skolan. De tidigare inläggen kan läsas här:

Om f-3

Om 4-6

Om 7-9

Om fritidshemmen

 

Läsdelegationens förslag om Läsråd har nu blivit verklighet, igår presenterades vilka som ska ingå i det.

Jag blev väldigt upprörd, eller rättare sagt förbannad! Jag tycker inte att sammansättningen av Läsrådet är vettig.

I sammanfattningen av Läsdelegationens betänkande nämns många instanser som är viktiga för barns och ungas läsning. Det handlar om BVC, förskola och deras samverkan med folkbiblioteken. Skolan med lärare, fritids och skolbibliotek har förstås en viktig roll. Folkbibliotekens arbete mot skolelevernas fritid, framför allt loven, nämns också samt att det finns andra läsfrämjande aktörer.

Vilka kompetenser bör det då finnas i ett Läsråd som ska kunna driva Läsdelegationens förslag vidare? 

Där bör finnas personer med erfarenhet från folkbibliotekens arbete med de små barnen, någon som har kännedom om möjligheter och svårigheter i samverkan mellan föräldrar, BVC, förskola och barnbibliotekarier. Det görs och har gjorts väldigt fina arbeten med läsombud i förskolor, bokstart med hembesök till småbarnsföräldrar, förskolebibliotek med mera. Kunskaper om hur detta kan organiseras och vilket stöd som behövs är viktigt för att driva detta vidare.

I Läsrådet bör också finnas kompetens runt skolbiblioteksutveckling. En skolchef som framgångsrikt drivit utveckling i en hel kommun, en rektor som ser till att skolbiblioteket når sin fulla potential eller kanske en driven skolbibliotekarie. Skolbiblioteksfrågan är väl undersökt, skolbiblioteksutredningens betänkande Skolbibliotek för bildning och utbildning är presenterad och det är oerhört viktigt att Läsrådet håller i den här frågan.

Genom att satsa på skolbibliotek och på folkbibliotekens samverkan med BVC, föräldrar och förskolor kan vi nå ALLA barn och ungdomar. Då kan vi få det grundläggande, systematiska och envisa arbete med litteratur och lässtimulans som är helt nödvändigt. 

Lärarnas roll är förstås central för våra barns och ungdomars läsning. Jag vill gärna ha minst en erfaren lärare med i Läsrådet. Någon som vet vilka utmaningar som finns i dagens skola när det gäller att avsätta tid för läsning och som kan hjälpa till att värna detta centrala mot alla mer kortsiktiga krav som ställs på skolan. 

Kunskap om omvärlden utanför skola och bibliotek är säkert också bra, någon som har koll på läsfrämjande organisationer och andra som är intressanta samarbetspartner. Jag vet inte riktigt vilken erfarenhet som krävs för detta? 

Och så forskare! För att öka våra kunskaper om läsning och läsfrämjande krävs förstås ett samarbete med forskarvärlden. De förändringar som behöver komma till stånd får bäst förutsättningar om de utgår från kunskaper, men utvecklingsarbete måste också följas och beforskas för framtiden. 

De helt centrala frågorna för att få våra barn och unga att bli läsare är barnbibliotekariernas arbete med förskolebarn, undervisningen i skolan och skolbiblioteken. Där behöver Läsrådet ha hög kompetens.

De som nu valts ut att sitta i Läsrådet kan säkert vara bra personer sitt sätt, och vissa mycket viktiga kompetenser finns med, men jag är mycket besviken på sammansättningen i stort och väldigt rädd att Läsrådet inte kommer att bevaka skolbiblioteksfrågan.

Cilla Dalén

Enbacksskolan har fått utmärkelsen Skolbibliotek i världsklass 2021. Det har även P A Fogelströms gymnasium, så tillsammans är vi två skolor i staden. Bara.

Meningen med utmärkelsen är att driva frågan om kvalitativ skolbiblioteksverksamhet på ett sätt som gör fler rektorer och kommuner villiga att satsa. Tanken med Skolbibliotek i världsklass är inte att premiera duktiga bibliotekarier. Det är skolbibliotekets roll i skolan som undersöks, och för detta krävs det mer än en engagerad bibliotekarie.

Jag har arbetat på Enbacksskolan i knappt två år och under tiden tillsammans med skolledning och personal byggt upp en bra skolbiblioteksverksamhet. Ja, jag är gammal och vet vad jag gör men det är också så att skolan är mycket välfungerande. Lärarna har ett noggrant och etablerat sätt att följa elevernas kunskapsutveckling och de har möjlighet att vara flexibla med resurser när de ser vilka behov som finns. Beslut om mål och metoder liksom utvärderingar är viktiga och levande – inte något påklistrat för sakens skull, och inte heller svajiga och ryckiga utan de används ihålligt och konsekvent.

I år var skolbibliotekets del i det systematiska kvalitetsarbetet en viktig fråga för juryn till Skolbiblioteks i världsklass. Här ser ni hur jag och min rektor svarade på just det i ansökningen:

Systematiskt kvalitetsarbete

Denna omgång har det förekommit kritik från bibliotekariehåll mot att processen att söka utmärkelsen var för omfattande, att det krävs ett stort arbete av bibliotekarien för att fixa ansökan. Här håller jag inte alls med, och kanske är det just att detta var ganska enkelt för mig och min rektor som gör att skolan är värd utmärkelsen? I stort sett var arbetet med ansökningen bara att fylla i det som finns beskrivet i skolbibliotekets arbetsplan. Här är ett klipp ur den så ni kan se hur den är byggd:

Del ur arbetsplanen

Om ni funderar över kolumnen med Utvärdering så läs här.

Vi är glada över utmärkelsen på skolan, men så klart är inte skolbiblioteksverksamheten perfekt. Det finns mycket kvar att utveckla och färdig blir man aldrig. Jag är övertygad om att skriftliga planer och kloka utvärderingar är otroligt viktiga, och när man funnit en form för dem så ger de god hjälp i planerandet av vardagen. Och så blir det på köpet enkelt att ansöka om Skolbibliotek i världsklass.

Cilla Dalén

I höstas skrev jag en krönika till ABCklubbens magasin, det är en gratistidning från Natur & Kultur som riktar sig till lågstadielärare. Eftersom jag inte tror att den finns på webben lägger jag texten här också.

ABCklubben

Eleverna köar till lånedatorn. De har plockat på sig några böcker var, det är lättlästa böcker som passar till lästräning, en bok på modersmålet att ta hem och kanske någon faktabok som ser fin ut. Medan de står i kön pratar de glatt med varandra om böckerna, kollar och pekar och berättar om vad de läst förut. Elever, lärare och jag, bibliotekarien, är nöjda och lyckliga.

Oftast är det så där. Jag har faktiskt det bästa jobbet på hela skolan, att få hjälpa eleverna att hitta böcker de tycker om är ett fantastiskt roligt och meningsfullt arbete.

Men emellanåt trasslar det till sig. En elev går i baklås och vill bara låna böcker som är alldeles för svåra att läsa. Läraren försöker lirka och jag försöker locka men det hjälper inte alls. Eleven är jättesur, läraren vill inte ge sig och det blir någon sorts lånekatastrof.

Att själv få påverka vad man ska läsa är en viktig faktor för att skapa motivation för läsning. Varken lärarna eller jag vill ha de där konflikterna runt vad eleverna ska låna. Vi vill ju att ungarna ska få positiva erfarenheter av allt som har med läsning att göra.

Ibland är det jag som krånglar till det, plötsligt ser jag hur sju elever i årskurs ett står i lånekön med varsin Pax-bok. De böckerna är alldeles för svåra för ettorna och jag vet att femmorna kommer vilja ha samma böcker senare under dagen. Då kan jag häva ur mig ett förbud, det är sällan bra utan eleverna blir bara ännu mer sugna på de förbjudna böckerna.

Lite då och då klagar skolbibliotekarier över lärare som sätter upp ett allmänt förbud mot att låna faktaböcker. Det orsakas för det mesta av elever som lånar faktaböcker med alldeles för svår text. Böckerna kanske har väldigt spännande bilder, eller så handlar de om ett ämne som är viktigt för elevens självbild. Jag förstår lärarna, när det är lästid i klassrummet kan inte lågstadieelever få sitta och slösa bort tiden med att kolla på fina bilder.

Men samtidigt vet vi att läsförståelse av faktatexter är ett problem i svensk skola. För att komma åt det behövs, förutom undervisning, rika erfarenheter av facklitteratur. Det finns massor med facklitteratur, till exempel från de förlag som specialiserat sig på lättläst, som funkar fint för elever i olika stadier av läsutvecklingen.

Så – hur kan man då göra för att förebygga lånekatastrofer?

Jag tror att det allra viktigaste är ett ordentligt medieanslag till skolbiblioteket. Att kunna ha många exemplar av populära böcker, långa bokserier med lättlästa titlar och attraktiv facklitteratur på olika läsnivåer – det är så bra! Elevers läsglädje smittar, det kan bli fantastiska epidemier av läslust runt till exempel Flugo, Riddarskolan, Jack-böckerna eller Dunne. Men även den mest lässugna eleven kroknar av en fyra månader lång reservationskö.

Eleverna måste ju också få bekanta sig med olika böcker. Jag bokpratar massor (när vi bibliotekarier säger ”bokprat” menar vi att vi berättar om böcker för att få eleverna lässugna, att prata om böcker vi läst tillsammans kallar vi ”boksamtal”). Nuförtiden projicerar jag under bokpratet ofta upp ett smakprov av texten, så att eleverna ska se hur den ser ut och förhoppningsvis redan under bokpratet reflektera över om den är lagom svår.

Att exponera böcker på olika sätt är också väldigt effektivt. Det är allra roligast att göra tillsammans med några elever, man kan lägga fram en duk på ett bord, eleverna kan rita och klippa ut sådant som passar till och så lägger man fram en massa böcker. Man följer årets gång med läskiga böcker till Halloween och julböcker förstås, men det kan också vara olika genrer eller teman som man väljer att lyfta fram.

Efter tips i Facebookgruppen Skolbibliotekssamtal har jag nu på sistone prövat Femfingertestet med tvåorna och treorna. Det innebär att slumpmässigt välja en sida i en bok man är sugen på, att läsa den sidan och sätta upp ett finger för varje ord som är svårt att läsa eller förstå. Blir det ett finger är det en enkel bok men med fem fingrar – då är den för svår. Jag tror att vinsten med metoden framför allt är att eleverna verkligen provläser, och att de fick en aha-upplevelse när jag förebildade hur man kan göra och pratade om hur viktigt det är att träna läsning (- Jämför med hur bra du läste när du började i förskoleklass!).

Lärarna kan också låna stora högar med fina böcker till klassrummet. När det är lästid får eleverna läsa ur de böckerna i stället, ifall de inte själva lånat på sig bra böcker från skolbiblioteket. Just nu har treorna många faktaböcker i lämpliga svårighetsgrader i sina klassrum på grund av ett projekt vi kör, böckerna i klassrummet blir ett bra sätt att styra elevernas läsning till den litteratur som är fokus just för tillfället.

Ja, att helt slippa lånekatastrofer är kanske inte möjligt. Men att få eleverna att tycka om läsning och böcker är en av mina huvuduppgifter i skolbiblioteket. Om du är intresserad av att läsa mer om mitt jobb i skolbiblioteket har jag i tio år bloggat på Pedagog Stockholms blogg Vad gör de i biblioteket? Välkommen att kika in!

Krönika

Cilla Dalén

28

nov

Biblioteksbladet 6 2020 har skolbibliotek som tema.

Man kan läsa reportage om skolbibliotek i Göteborg, en intervju med Anette Holmqvist (mångårig skolbibliotekspådrivare på Skolverket), en med Gustaf Fridolin om den utredning som kommer presentera resultat i vår, en artikel om samarbete mellan utbildningarna till bibliotekarie och fritidslärare på Södertörn och en intervju med Ulrika Centerwall som håller på med en avhandling om framgångsrika skolbibliotekarier.

Jag blev särskilt glad över en text av Cecilia Gärdén där hon diskuterar svårigheten att få beslutsfattare inom skolan att förstå vad en skolbiblioteksverksamhet kan vara. I samband med detta uppmanar hon skolledare att följa vårt stafettkonto Skolbibliotekarierna på Instagram. Cecilia har satt ihop en fantastisk lista över verksamhet som beskrivits där under ett par månader i höst.

Gärdén 1

Gärden 2

En driftig skolbibliotekarie är bra, men det är också så att att vi alla jobbar bättre med en chef som vet ett skolbiblioteks potential. Så – jag hoppas att hennes uppmaning når rektorer och andra chefer inom skolan. Vi får hjälpas åt att sprida den. Följ Instagramkontot Skolbibliotekarierna.

Cilla Dalén

16

feb

Lokal och möblering har stor påverkan på vilken verksamhet man kan bedriva i skolbiblioteket.

Mediateket uppifrån

Den stora bibliotekslokalen på Enbacksskolan, Mediateket, ger många möjligheter. Här kan det pågå olika aktiviteter på en gång. Det finns flera bord som står avskilt från varandra, det finns soffor och andra sköna ställen att sitta på. Lärare kan droppa in med grupper av elever samtidigt som andra elever sitter och har grupparbeten vid några bord. Dessutom finns det ett rum i direkt anslutning till Mediateket där jag kan ha undervisning för klasser medan andra elever kan använda den stora salen för studier eller rasthäng.

Mediateket lektionssal

Det här är en stor skillnad mot på min förra skola. Där var biblioteket i och för sig ganska väl tilltaget för att vara en grundskola, storleken var kanske som två vanliga klassrum. Men det gick inte att ha undervisning med en klass och samtidigt låta andra komma och gå som de ville.

Det är ofta en motsättning på skolor mellan vissa elevers och personals önskemål om att biblioteket ständigt ska vara öppet för elever att droppa in, och bibliotekariers vetskap om att vill man nå alla elever så måste man ha regelbundna lektioner med klasserna. Att bara låta biblioteket vara en plats för spontanbesök räcker inte om man vill bidra till alla elevers läsutveckling och informationskunnighet.

Men – hos oss är alltså den här motsättningen mycket mindre.

Samtidigt har lokalen en viss begränsning i att den enkelt måste kunna möbleras om för att fungera som aula.

Mediateket föreställning

Bokhyllorna har hjul så de går enkelt att rulla undan, och några bord kan man alltid dra åt sidan. Men man kan inte möblera hur som helst.

En annan aspekt av den stora sal vi har är ljudvolymen. Det är högt i taket och det gör att samtal som förs sprider sig i lokalen. Då gäller det att försöka möblera så att det inte är för stora grupper med elever som pratar med varandra. Lite svårt, en del högstadieelever vill gärna umgås i stora gäng, men ett högljutt umgänge som det då blir funkar inte i vårt Mediatek. Soffor och andra sköna möbler måste stå utspridda på olika ställen.

Ja, vi har olika förutsättningar på olika skolor. Det skrivs ofta om orättvisorna i bemanning och medieanslag, men även lokalerna påverkar alltså i hög grad vilken verksamhet man kan bedriva.

Jag är en ivrig förespråkare av skolbibliotek! Vi når alla elever ideligen, vi samarbetar med lärare och fritidspersonal och medverkar på föräldramöten. Skolbibliotek är nödvändiga!

IB

Folkbiblioteken har ett annat uppdrag. De har ett viktigt jobb gentemot förskolor och föräldrar till de små barnen. Och de kan möta våra skolelever på deras fritid – helt frikopplat från undervisning och på andra tider än skolbiblioteken finns tillgängliga. Det är nog så viktigt, tänk alla långa sommarlov till exempel! Eller elever som är på tvärsen mot skolan och på folkbiblioteken kan få närma sig litteraturen från ett helt annat håll.

Men – för att alla barn och ungdomar ska känna sig hemma på folkbiblioteket måste de få komma dit någon gång, gärna under ordnade former så barn- och ungdomsbibliotekarierna kan få knyta kontakt på ett positivt sätt. De måste få hjälp att fixa lånekort och lära sig hur man ska bete sig på ett bibliotek.

Därför har det varit väldigt fint att Stockholms stadsbibliotek, likt folkbiblioteken i många andra kommuner, haft ett system då de bjudit in alla skolklasser i förskoleklass och i fyran. Men nu slutar Stockholms stadsbibliotek med detta. Det är väldigt dumt tycker jag.

Nu är det stor risk att barn till föräldrar som inte lär dem att använda folkbiblioteken inte kommer att hitta dit. Det känns väldigt galet!

Här kommer ett kompromissförslag: Strunta i bokgåvor och lärarhandledningar – det är alldeles onödigt, för böcker finns i skolbiblioteken och vad som passar att läsa i klasserna vet lärarna och skolbibliotekarierna bäst. Och om era pengar inte räcker så begränsa er till att bjuda in klasser från EN årskurs. Men ta inte bort dessa organiserade besök helt, våra elever behöver er också!

Om bloggen

Porträtt på Cecilia Dalén som står mot en plank.

Bibliotekarien Cilla Dalén bloggar från sitt skolbibliotek på Enbacksskolan i Tensta. På skolan går drygt 400 elever från förskoleklass till årskurs nio.

På bloggen finns både beskrivningar av vardagen som bibliotekarie och funderingar över hur alla vi alla vi i skolan kan arbeta med läsning och med informationssökning och källkritik. Fram till augusti 2019 jobbade Cilla på Hjulsta grundskola.

Tidigare har även Monika Staub Halling och Lotta Metcalfe bloggat här.

Kontakt: Cecilia Dalén