Aktuellt

2022

mars

I skolbiblioteket finns nu ett litet bestånd av någorlunda lättlästa böcker på franska och spanska, för elever som har språken som skolval. Mångspråksbiblioteket tillhandahåller ju böcker för modersmålselever, men dessa måste vi fixa själva.

I onsdags hade jag lektioner med sexor, sjuor och åttor som läser franska med målsättningen att de ska känna till att böckerna finns, och våga bläddra i dem.

Vi träffades i klassrummet och jag högläste två bilderböcker. På min taffliga franska, och eleverna och jag gissade tillsammans vad texten betydde. Läraren Felix fick rycka in ibland, när vi inte förstod att reda ut innebörden.

Det här med att läsa bilderböcker funkade utmärkt. Det är lustfyllt och Ingalill på Mångspråksbiblioteket hade hjälpt mig att välja ut enkla men bra böcker.

Sedan lottade vi fram grupper och eleverna gick in i skolbiblioteket och satte sig vid olika bord. Det låg 5-6 böcker på varje bord, och så ett papper med uppgifter. De fick leta efter ord de förstod, kunde gissa eller inte hade en susning om vad de betydde. De fick göra en enkel bokryggspoesi och de fick läsa några meningar högt i kör. När de var klara med en uppgift skulle de påkalla min eller lärarens uppmärksamhet genom att klappa eller vissla. Det var kul och bidrog till att skapa lite tempo. På slutet ställde eleverna in böckerna på rätt plats i hyllan, så att de skulle lära sig var de finns.

Dessa tre lektioner var alltså ett litet men rätt lyckat försök att få eleverna att våga kolla i böcker på sina nybörjarspråk. Om ett par veckor gör vi samma sak med eleverna som läser spanska.

Cilla Dalén

 

februari

Det här är femte och sista blogginlägget i min lilla serie om varför skolbibliotek behövs när man vill skapa en läskultur på skolan.

Utvecklingen av biblioteksverksamheten under de snart tre år jag arbetat på skolan är förstås inte en isolerad företeelse. Det är en del av skolans arbete för att stärka elevernas språk- och läsutveckling. Detta arbete med fokus på språk pågår hos all personal på skolan, med utbildningar och kollegialt lärande. Där finns min kompetens som en del, tillsammans med alla andras. På Enbacksskolan har alla höga förväntningar på sig och arbetar väldigt disciplinerat med det man åtagit sig (det låter kanske som floskler, men det är en realitet). 

Skolbiblioteket är en resurs för all personal. Modersmålslärare, klasslärare, svensklärare, specialpedagoger… de har fina böcker att använda och kan be mig om råd och service. På Enbacksskolan finns en välorganiserad samarbetskultur, i 1-6 samverkar tre klasslärare runt ca 40 elever. På min förra skola, där organisationen var mer svajig, fungerade jag ibland också som en samarbetspartner för den eller de lärare som ville testa nya metoder inom läsningen. Jag var någon att bolla med och kunde finnas som resurs när något nytt skulle prövas. Det behövs i mindre grad på min nuvarande arbetsplats.

Jag garanterar en lägstanivå i lässtimulans för alla klasser. Genom arbetsplanen och att jag bjuder in (och när det behövs även tjatar) nås alla elever av bokprat och organiserade lånetider. När allt sker på lärarnas initiativ är det min erfarenhet att det blir väldigt olika för olika klasser. Lärare har ett brett ansvar, de fokuserar sin egen undervisning. Det är helt rimligt, och att det då finns en bibliotekarie som också har lässtimulansen och läsandet på fritiden för ögonen – det är en garanti för någon sorts likvärdighet. 

På samma sätt finns jag som riktad resurs för att involvera läsning lite mer på fritidshemmen. Självklart skulle fritidshemspersonalen kunna göra detta på egen hand, men min medverkan sätter lite extra skjuts på utvecklingen.

Ett skolbibliotek som har för låg bemanning kan inte fungera på samma sätt. Med en heltids bibliotekarietjänst på ca 400 elever, och ett medieanslag på ca 80 000 kronor, kan jag bygga ett skolbibliotek med miljö och litteratur som stimulerar till läsning. Ju mer det används av elever och lärare desto mer jobb blir det. Böcker slits, det blir rörigt i hyllorna, läsande elever önskar inköp av specifika böcker, aktiva elever vill vara med och påverka… Det är en god uppåtgående lässpiral som dras igång och det är väldigt roligt att följa. Och jag måste ha tid för att hänga med! 

Med detta avslutar jag bloggserien om att en bra skolbiblioteksverksamhet är en viktig resurs för utvecklandet av en läskultur på skolan. De tidigare inläggen kan läsas här:

Om f-3

Om 4-6

Om 7-9

Om fritidshemmen

 

Det här är det fjärde inlägget om hur verksamheten i skolbiblioteket hjälper till att skapa en läskultur på skolan.

När jag jobbat ett läsår på skolan bad jag att få vara med vid samlingen på morgonen på sommarfritids, och läsa en bok. Det blev några dagar i början av sommaren och några dagar i slutet, dessemellan var jag ledig. Det funkar utmärkt att högläsa en bilderbok för sådär 30 ungar på en gång när man kan projicera upp bilderna. Detta är nu tradition de dagar på loven jag arbetar, och när jag inte är där högläser någon från fritids.

Jag initierade också ett samtal med de som arbetar på fritids om ifall de kunde ha ett rum som kan funka som läshörna. Till saken hör att vårt fritids är en verksamhet för alla fritidsbarn, men de tider de är många delar de upp sig i olika aktiviteter. Javisst sa fritidspersonalen, de bestämde ett rum och en kontaktperson för mig att samarbeta med. När hösten började, mitt andra år på skolan, etablerade vi tillsammans en rutin som innebär att en aktivitet varannan torsdagseftermiddag handlar om att fixa i ordning i ”Lilla bibblan” (tidigare Fritidsbibblan) och byta böcker där. Efter lite famlande kom vi fram till att också helt enkelt lägga in en högläsningsstund under den dryga timmen vi hade på oss. Ju fler böcker våra elever får ta del av desto bättre.

Nu är jag inne på mitt tredje läsår och har en ny kontaktperson på fritids. Det är André som är fenomenal på att skapa den stämning han vill ha i elevgruppen. Han pratar med eleverna så fint om vad mysigt det är att läsa, och sprider ut eleverna på olika ställen för enskild läsning den torsdagen jag inte är med – suveränt sätt att skapa läskultur!

Vi har också tillsammans dragit igång Läsmys på loven.

Fritidsklubben med mellanstadieelever läser också mycket nu, deras pedagog fixar läsmys på morgnarna på loven och en låda med tidningar och böcker som byts ut emellanåt. Och så får de elever som vill vara med mig i skolbiblioteket en eftermiddag i veckan. Jag högläser varje gång en miniroman och sedan hjälper de mig med olika saker som behöver göras i skolbiblioteket.

Som ni ser handlar det inte om att jag som person är någon trollkarl som skapar läskultur. Men att det finns en bibliotekarie på plats gör skillnad. Mer om det i morgon när jag skriver det femte och sista inlägget i denna lilla bloggserie.

Detta är inlägg 3 om vad det är jag som bibliotekarie bidrar med för att skapa en läskultur på skolan. Högstadiet är klart det knepigaste, det finns så mycket som konkurrerar om ungdomarnas tid. De har mer skolarbete, och när de ska koppla av är det för många sociala medier, filmer och dataspel som gäller.

Det jag ser är i alla fall en klar förbättring under de 2 1/2 år jag jobbat på skolan. Antalet lån ökar, men framför allt ser jag en annan aktivitet i lokalen. Förut var det bara sofforna som ungdomarna använde, nu är det även böckerna… ibland i alla fall.

Jag har bokprat för högstadiet en eller ett par gånger per termin och klass. Innan de längre loven försöker jag se till så de har en lånetid och då exponerar jag böcker per genre på stora bord. Det är otroligt viktigt med lärarnas stöd. Våra elever litar på sina lärare, och när lärarna tydligt signalerar vikten av läsning och visar nyfikenhet på böckerna och på elevernas bokval – då blir lånestunden efter bokpraten mycket bättre än annars.

Explicit prat om vikten av att läsa mycket är också bra. Ska det bara vara lustfyllt, då vinner inte böckerna, men många av våra elever blir motiverade att kämpa med läsningen när man förklarar hur viktigt det är. I år har jag pratat med klasserna om detta vid åtminstone något tillfälle per klass.

Jag har gallrat hårt och köpt in nya böcker. Det som funkat bäst är engelska ungdomsromaner och manga, det finns grupper av högstadieelever som uppskattar sånt och tipsar varandra. Även en del lättläst ungdomslitteratur går bra.

I julas möblerade jag om. Jag ställde ungdomsböckerna mer tydligt för sig själva, och ordnade ett par till läsplatser med mysiga fåtöljer. Jag såg också till att facklitteraturens hylla V fick en bättre placering, den var tidigare precis vid mitt arbetsbord vilket inte är så lyckat…

Efter jul mutade jag högstadieeleverna så att de på sina raster for runt i bibblan och kollade in de nya placeringarna. Små chokladhjärtan och pennor är otroligt motiverande – mer än hälften av eleverna gjorde mitt lilla frågepapper 🙂

Jag ärvde ett system med Mediateksråd när jag började på skolan. Det är tre råd, ett per stadium, och jag har inte riktigt fått det att bli bra. Men högstadiets Mediateksråd består i år helt enkelt av de som vill vara med, inte att det måste vara just två per klass eller så. Och dessutom gick de med i rådet med vetskapen om att de ska jobba läsfrämjande (tack kollegan Johanna på Elinsborgsskolan som inspirerat till detta). Så – det rådet funkar rätt bra nu. De, och även andra elever, tipsar mig om böcker att köpa in. Häromdagen hade vi möte efter skoltid, vi fikade och så hjälpte de mig med idéer inför framtiden. Direkt i mötet gjorde vi den här lilla miniexponeringen:

Ja, det är så här jag jobbar. Många läsfrämjande aktiviteter, små framsteg och jag är nöjd när jag ser att intresset ökar även om det inte går så snabbt. Nu upplever jag i alla fall att elevgrupperna på högstadiet förstår att jag vill väl, och de dissar inte läsfrämjandet som sådant vilket förekom när jag var ny på skolan.

 

 

 

 

Detta är inlägg 2 om vad det är jag som bibliotekarie bidrar med för att skapa en läskultur på skolan. Jag jobbar ju på en f-9-skola och det skiljer förstås en hel del mellan olika stadier.

Mellanstadieeleverna kommer till skolbiblioteket lite då och då för att låna böcker. Det kan vara på lärarnas initiativ, för att de ger läsläxor eller har lässtunder i klassrummet. Eller för att eleverna själva vill komma, kanske på den lunchrast i veckan som klassen får vara inne och läsa eller plugga i bibblan. Att möta eleverna på deras rast är väldigt fint för att kunna bygga relationer och få dem att trivas i biblioteket.

Jag ber lärarna 3-4 gånger per termin att få ha bokprat i klasserna. Jag går till klassrummet och berättar om böcker, och sedan går vi tillsammans till biblioteket så de kan låna. De här bokpraten gör att eleverna får kännedom om böcker, men det är också ett sätt att visa hur viktigt det är med läsning. Lärarna är med och lyssnar och intresserar sig för elevernas bokval.

Jag stöttar lärarna lite mer runt läsning. Ibland efterfrågar de boktips, jag puffar på och råddar runt författarbesök och försöker underlätta för dem på andra sätt när de vill arbeta med böcker. Lärare har mycket att göra, kan jag hjälpa dem runt läsningen på något sätt så gör jag det.

I år kör jag genreläsning med femmorna, och sexorna har en bokcirkel på fritiden. Det är faktiskt 1/4 av eleverna som är med i bokcirkeln – fantastiskt roligt (ett bra samarbete med lärarna… för de är suveräna på att peppa sina elever). Många elever på mellanstadiet är också engagerade i läsfrämjande riktat mot de yngre eleverna. De läser högt, gör utställningar och gör reklam för läsning på olika sätt. Detta eftersom jag bjudit in dem att vara med i Läsplogen – ett riktigt bra sätt att bidra till läskultur!

En viktig grej är att kunna köpa in böcker som passar eleverna. De tipsar mig och önskar en hel del böcker nu – ett gott tecken på en fungerande läskultur. Anslaget för medieinköp är bra och jag kan köpa in varierad litteratur och många exemplar av populära böcker.

Jag har funderat en del på sistone om detta att jag är med och skapar en läskultur på skolan. Vad innebär det? Vad gör jag i min bibliotekarieroll som bidrar till denna läskultur? Jag har försökt iaktta det som händer runt mig, efter 2 1/2 år på skolan ser jag en skillnad jämfört med när jag var ny (då var det längesedan skolan haft någon bibliotekarie på plats). Jag ska skriva några inlägg om detta, idag börjar jag med vad jag gör för eleverna i f-3 under skoltid.

Det här är två foton på lappar jag satt upp senaste året när jag haft undervisning med f-3 i den lilla lektionssalen jag har i anslutning till skolbiblioteket. Allt jag gjort på lektioner är inte med, men ni får i alla fall en bild av bredden. Varannan vecka kommer varje undervisningsgrupp till biblioteket, återlämnar böcker själva i datorn, har ca 20-minuters lektion med mig och lånar sedan böcker att ha i klassrum och ta hem.

Under dessa besök är alltid lärarna med. De är ovärderliga förebilder och en stor hjälp för mig, men jag tror också att jag stimulerar och lär dem en del om böcker och bibliotek. Jag försöker bygga ett bestånd som motsvarar deras behov av böcker i klassrummet, så de kan låna högar med böcker att ha där.

Förutom lektionerna så träffar jag också alla elever i f-3 under de tre dagar i veckan som jag har utebibbla på deras lunchrast. Och så gör eleverna i årskurs 3 bibblaprao.

Detta gör att alla elever är kompetenta biblioteksanvändare; de är trygga i miljön och de klarar av att hitta böcker de gillar. Jag tror att det kanske är det viktigaste jag gör? Att alla elever vet hur man kan använda ett bibliotek. Snacka om viktigt kulturellt kapital!!! Och genom att alla elever lånar med sig böcker hem visar vi tydligt för elever och föräldrar hur viktigt det är att läsa även på fritiden.

 

2021

november

Bästa kollegan på mellanstadiets fritidsverksamhet, Katarina, har ett utmärkt ord med ett bra innehåll: LÄSMYS! Ja, man fattar ju nästan direkt vad det är!

Till Läslovet bestämde jag och André, från fritids, att vi skulle försöka starta en tradition med läsmys med hela fritids. Vi gjorde en bra plan som visade sig funka utmärkt, så hädanefter ska det vara läsmys varje lov.

  • På eftermiddagen så barnen har hunnit vara ute och leka av sig lite.
  • Frivillig aktivitet, så ska det vara på fritids, men vi hoppas att mysfaktorn lockar många.
  • Man kommer in i Mediateket, väljer böcker man vill läsa, sätter sig på ett mysigt ställe, får en filt och efter en stund lite att knapra på.
  • Man läser länge, minst en halvtimme.

Cilla Dalén

Jag har en gång i veckan en liten högläsningsstund för elever från mellanstadiets fritidsklubb. Det är olika elever från gång till gång, ibland är de få och ibland är de fler.

Man kan läsa hur svåra böcker som helst tillsammans med eleverna, om man har tid att förbereda läsningen och jobba med ord och berättelse. Men den här stunden är inte Undervisning med stort U, utan helt enkelt en avkoppling som jag hoppas  ger mersmak för läsning.

Jag har nu några gånger valt att läsa lättlästa böcker från Nypon förlag och det har blivit så himla bra! Jag har kunnat läsa en hel liten roman på 20 minuter, alla eleverna har förstått allting och då har de också uppskattat boken. Det har bara blivit njutning, eleverna har varit så nöjda och jag med.

Spring, Amina!     

Cilla Dalén

september

Läsdelegationens förslag om Läsråd har nu blivit verklighet, igår presenterades vilka som ska ingå i det.

Jag blev väldigt upprörd, eller rättare sagt förbannad! Jag tycker inte att sammansättningen av Läsrådet är vettig.

I sammanfattningen av Läsdelegationens betänkande nämns många instanser som är viktiga för barns och ungas läsning. Det handlar om BVC, förskola och deras samverkan med folkbiblioteken. Skolan med lärare, fritids och skolbibliotek har förstås en viktig roll. Folkbibliotekens arbete mot skolelevernas fritid, framför allt loven, nämns också samt att det finns andra läsfrämjande aktörer.

Vilka kompetenser bör det då finnas i ett Läsråd som ska kunna driva Läsdelegationens förslag vidare? 

Där bör finnas personer med erfarenhet från folkbibliotekens arbete med de små barnen, någon som har kännedom om möjligheter och svårigheter i samverkan mellan föräldrar, BVC, förskola och barnbibliotekarier. Det görs och har gjorts väldigt fina arbeten med läsombud i förskolor, bokstart med hembesök till småbarnsföräldrar, förskolebibliotek med mera. Kunskaper om hur detta kan organiseras och vilket stöd som behövs är viktigt för att driva detta vidare.

I Läsrådet bör också finnas kompetens runt skolbiblioteksutveckling. En skolchef som framgångsrikt drivit utveckling i en hel kommun, en rektor som ser till att skolbiblioteket når sin fulla potential eller kanske en driven skolbibliotekarie. Skolbiblioteksfrågan är väl undersökt, skolbiblioteksutredningens betänkande Skolbibliotek för bildning och utbildning är presenterad och det är oerhört viktigt att Läsrådet håller i den här frågan.

Genom att satsa på skolbibliotek och på folkbibliotekens samverkan med BVC, föräldrar och förskolor kan vi nå ALLA barn och ungdomar. Då kan vi få det grundläggande, systematiska och envisa arbete med litteratur och lässtimulans som är helt nödvändigt. 

Lärarnas roll är förstås central för våra barns och ungdomars läsning. Jag vill gärna ha minst en erfaren lärare med i Läsrådet. Någon som vet vilka utmaningar som finns i dagens skola när det gäller att avsätta tid för läsning och som kan hjälpa till att värna detta centrala mot alla mer kortsiktiga krav som ställs på skolan. 

Kunskap om omvärlden utanför skola och bibliotek är säkert också bra, någon som har koll på läsfrämjande organisationer och andra som är intressanta samarbetspartner. Jag vet inte riktigt vilken erfarenhet som krävs för detta? 

Och så forskare! För att öka våra kunskaper om läsning och läsfrämjande krävs förstås ett samarbete med forskarvärlden. De förändringar som behöver komma till stånd får bäst förutsättningar om de utgår från kunskaper, men utvecklingsarbete måste också följas och beforskas för framtiden. 

De helt centrala frågorna för att få våra barn och unga att bli läsare är barnbibliotekariernas arbete med förskolebarn, undervisningen i skolan och skolbiblioteken. Där behöver Läsrådet ha hög kompetens.

De som nu valts ut att sitta i Läsrådet kan säkert vara bra personer sitt sätt, och vissa mycket viktiga kompetenser finns med, men jag är mycket besviken på sammansättningen i stort och väldigt rädd att Läsrådet inte kommer att bevaka skolbiblioteksfrågan.

Cilla Dalén

Bokprat ägnar jag mig mycket åt. Det känns värdefullt att i lugn och ro tipsa om en binge böcker, följt av att läraren och eleverna tillsammans botaniserar i skolbibliotekets samling.

Bokattacker är det en del skolbibliotekarier som gör, emellanåt i stället för bokprat tror jag. En bokattack är när man som bibliotekarie använder en kort stund av vilken lektion som helst för att tipsa om en bok. Sedan kanske man exponerar boken i biblioteket och hoppas att elever som blivit intresserade söker upp boken.

Jag har hittills inte alls känt att bokattacker skulle tillföra min verksamhet särskilt mycket. Men man är väl inte sämre bibliotekarie än att man kan ändra sig?

På skolan är elevernas läsförståelse av faktatexter ett prioriterat område. En undersökning som mina praktikanter gjorde i våras visade att våra högstadieelever inte alls upptäckt vad vi har att erbjuda i form av facklitteratur.

Så – efter överenskommelse med Pelle som undervisar i NO kommer jag under hösten lite då och då ägna några minuter på en NO-lektion att berätta om vad som finns i skolbiblioteket. Vi satsar på sjuor och åttor, och jag ska i möjligaste mån försöka anknyta till vad de läser om i NO:n. I veckan som gått presenterade jag den fantastiska Underverkligheten av Rasmus Åkerblom och tidskriften Illustrerad vetenskap.

Cilla Dalén

Om bloggen

Porträtt på Cecilia Dalén som står mot en plank.

Bibliotekarien Cilla Dalén bloggar från sitt skolbibliotek på Enbacksskolan i Tensta. På skolan går drygt 400 elever från förskoleklass till årskurs nio.

På bloggen finns både beskrivningar av vardagen som bibliotekarie och funderingar över hur alla vi alla vi i skolan kan arbeta med läsning och med informationssökning och källkritik. Fram till augusti 2019 jobbade Cilla på Hjulsta grundskola.

Tidigare har även Monika Staub Halling och Lotta Metcalfe bloggat här.

Kontakt: Cecilia Dalén